It's in the water baby, it's in the pills that pick you up. It's in the water baby, it's in the special way we fuck.
Jag fick inspiration av Carrie i sex and the city att skriva lite, men nu när jag kliver in på bloggen så "POOF", försvann allt. All inspiration, alla rader jag hade tänkt skriva. Så jag får väl nöja mig med ett Hej följt av ett Hejdå ;)
Puss bitches!
Cause if I make you a promise, that's a promise that i'll keep.
Jag har ofta hört termen maskrosbarn utan att reflektera över att jag faktiskt är ett. Jag har alltid nöjt mig med att vara ett semi-curling barn, men att jag nu även ska vara maskrosbarn, det vart lite lustigt.
För er som inte vet om termen maskrosbarn så är det barn/ungdommar som har föräldrar som missbrukar. Det kan vara antingen droger, alkohol eller nått annat.
Jag har ju en mamma som är alkoholist, det har jag ju skrivit om förr, och jag har även fler i min närhet som är alkoholister och missbrukare, och det är något som jag vant mig vid, och försökt fått hjälp med.
Men något som gör mig förbannad är att alla tror att bara för att man blir 20 och vuxen så blir man helt plötsligt kvitt sina problem. Jag var på ungdomsmottagningen idag och där i väntrummet vet jag inte hur många olika broschyrer det fanns om såkallade maskrosbarn, och broschyrer där det stod: "Har du en förälder eller någon annan i din närhet som dricker för mycket eller tar droger? Då kan du som är 13-18 vända dig hit!" Och det fanns många fler också där åldrarna var 14-19, 12-16 osv.. men efter 19, då har du fått hjälp med dina problem tydligen, för då behöver man ingen professionell hjälp inte.
Tror dom på fullaste allvar att alla problem man hade innan 19 ska vara som bortblåsta då du fyller 20? Eller tänkte dom att nu är det ändå försent för att hjälpa dig, så du kan lika gärna ta livet av dig, eller lägga dig någonstans och gråta.
Jag förstår liksom inte grejen? Har man slut problem bara för att man fyller 20 och blir "vuxen"? Ungdomsmottagningen ska vara en plats för alla upp till 25 års ålder, men slutar dom tänka på en då man går förbi 19 eller?
Ja visst att man kanske kan ta itu med sina problem på ett helt annat sätt då man väl blir vuxen. Men vafan det finns gränser på hur mycket även en "vuxen" människa klarar av.
Det här var något som irriterade mig fruktansvärt mycket, och jag anser att det inte är okej att tycka att man inte behöver någon hjälp bara för att man är 20 år fyllda.
Nej fyfan säger jag bara.
Jag har gått till kurator och psykolog, och går även hos en ny psykolog nu, så jag har hjälp. Men jag tänker på andra i min ålder som kommer dit och läser på alla dessa broschyrer för att leta efter lite hjälp, tänk om dom inte klarar av att ta saken i egna händer och fixa hjälp? Tänk om dom tänker och känner allt som jag har förklarat här uppe? Tänk om dom inte får någon hjälp, och dom bryts ner så fruktansvärt hemma av alla problem så dom inte ser en annan utväg än typ självmord? Vad ska vi göra då, vem ska hjälpa dom och vart kan dom vända sig? Tydligen så kan dom ju inte vända sig till dessa grupper, eftersom dom slutar ta in "medlemmar" efter att man fyllt 20.
Förjävligt säger jag bara!
Så nu har jag fått ur mig lite ilska, så nu ska jag gå och städa av mig resterande.
Puss bitches, och kom ihåg, ingen hjälp efter 20!=D
Love.. Come out where ever you are. Love.. No headlights, driving in the dark.
Okej. Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Det vet jag. Men nu kanske skrivar lusten är tillbaka, då jag äntligen fått ett jobb, allt går enligt mina planer och jag kollar på sex and the city och inser hur kul jag tyckte att det var att skriva förr i tiden. Nu ska jag kanske förhoppningsvis få bort den lilla skrivar-blockeringen jag haft under ett tag.
Men mitt jobb! Jag jobbar numer på sibylla, och innan någon fler frågar, både i älandsbro och härnösand. Jag trivs så sjukt mycket så jag börjar fundera på när det ska komma ett nederslag... Jag har jobbat i tre dagar, och jag känner mig redan som en i gänget. Så pass mycket så det känns som att jag jobbat där i 3 år, och inte 3 dagar!
JAG ÄLSKAR MITT JOBB!! 'nuf said.
Men nu måste jag sova, eftersom jag ska upp på mitt underbara jobb imorn! Så jag berättar mer om det när jag inte måste upp jätte tidigt, eller när jag faktiskt kommer ihåg att skriva när det inte är jätte sent.
Godnatt världen.
So go ahead and show me your dreams.. What is the night of a lifetime in the life of a teenagequeen?
Jag förstör alltid för migsjälv.
Imorgon är en viktig dag, och jag ska klara den. Jag måste klara den. På alla sätt och vis.
Alla personer som jag satt mig emot, och sagt att dom har fel. Kan dessa i själva verket ha rätt?
Jag måste skärpa mig, det vet jag. Men det är svårt.
Sätter jag stopp för mig själv?
Kan jag ha kastat iväg den person som det var menat att jag skulle spendera livet med? Det är den enda personen som jag kan komma på just nu som faktiskt tyckte om mig för mig och inte min kropp.. Och jag kastade iväg honom som en handske... Visst han förtjänade det lite.. Men gjorde jag rätt val?
Det har gått ett år sedan jag gjorde slut med honom.. Det är inte många som vet om detta, men jag saknar honom fortfarande. Inte jämt, inte varje dag. Men han dyker liksom alltid upp i tankarna..
Det har gått 6 månader sedan jag pratade med honom senast, och det har hänt så mycket i mitt liv detta halv år så jag har velat ringa honom och berätta allt.. Men tanken att det är orättvist mot honom slår mig hela tiden.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vill flytta. Jag vill försvinna. Jag vill vara kär igen.
Det känns inte ens som migsjälv när jag inte kan prata om en kille hela tiden. Det känns inte som jag när jag inte är förälskad/kär och pratar stup i kvarten om en kille.....
Men antar att allt handlar om att växa upp och att bli vuxen..
fuckfuckfuckfuck........
What do I do when lightning strikes me? And I wake to find that you're not there
I våras fick jag för mig att jag ville bli advokat. En dröm som jag har haft sedan jag var ca 4 år gammal, visst, men i våras fick jag för mig att göra den till sanning. Vilket innebar att jag var tvungen att plugga upp vissa betyg på komvux efter gymnasiet. Däribland fanns matematik, både A & B, eller ja, 1b & 2b som dom nu så fint heter.
Jag börjar nu ångra mitt val lite lätt och inser att detta inte är en lätt väg att vandra.
Jag är tyvärr inte bra på matte, jag har inte lätt för matte, jag tycker inte om matte och jag får damp när jag försöker räkna matte.
Jag vill jätte gärna bli advokat, jag bara önskar att det fanns på något sätt att jag kunde skippa mattedelarna och bara dyka rakt in på en juristlinje..
Jag vet att det inte finns några genvägar, riktigt så naiv är jag inte. Men man kan ju drömma ibland iaf..
Och inte nog med att jag inte är så väldigt bra på matte, jag har aldrig gjort matte b-kursen. Den hoppade jag, medans resten av min klass gjorde både A, B & C. Jag ångrar mig grymt jävla mycket. Och varför ansträngde jag mig inte mer i skolan för att få MVG i matte A åtminstone? Hade jag gjort det hade det varit en kurs mindre som jag är tvungen att plugga upp nu. Och hade jag gjort det hade jag sluppit denna jävla mattekurs, som förövrigt är en blandning mellan A&B... Vilket är riktigt jobbigt med tanke på att jag fick kämpa som tusan med A i skolan... Fast det hade ju mer att göra med min jävla sepelärare som jag hade. Men ändå.
Jag vill bara spy på uppgifterna jag sitter och tittar på.. Och inte nog med det, jag gör dom över datorn, jag fattar inte ett dyft och jag har inte fått min mattebok än.. Så jag sitter liksom och gissar mig till vad jag ska göra.
AAAAAAAAAAAAAAAH!
Jag har bara lust att skrika rakt ut.
Jag har två vänner som håller på att plugga juridik just nu, så jag måste ta kontakt med dom och se hur det är som, och bara kolla läget för att se om detta verkligen är något jag vill, eller om jag vill utbilda mig till något annat. Jag menar, jag har ju alltid haft minst femtioelva olika drömmar pågående i mitt huvud samtidigt.. Så är detta verkligen något jag vill, eller vill jag det mest för att pappa och dom är stolta över mig och tycker att det är bra att jag vill något riktigt med mitt liv? Eller har det med pengarna att göra?
Varför kom jag inte på detta i års.9 för? Då hade jag ju planerat bättre inför gymnasiet. Jag hade valt en annan linje, jag hade förmodligen lagt ner mer krut på skolan, och allt hade varit lite lättare.
fanfanfanfanfan!
nu har jag klagat ur mig nog.
Peace.
Is this the end? Hold your breath and count to 10..
Jag tror jag är för lat för att träna.. För mig ska det vara lätt att göra, men samtidigt medföra ett jävla resultat. Det är flera gånger att jag har gett mig fanpå att jag ska bli smal, jag ska träna och bli fit minsann.. Blir det någonsin så? Nej. Jag är lika tjock som alltid.
Jag försöker övertala mig och alla andra att jag trivs med att se ut såhär.. Men det är en fet lögn jag måste få mig själv att tro på eftersom jag är för jävla lat för att röra mitt feta arsle....
Idag tränade jag lite grann.. Men jag tror att det är för att jag inte orkar nå mycket, som jag ger mig fan på att jag inte klarar av det.
Jag körde en kvart på crosstrainern, ca 40 situps, 20 armhävningar, 20 rygglyft, 10 utfall och plankan i ca 2 min, och höll på att dö efter! Jag skojar inte! Jag låg helt utslagen på golvet i typ 5 min..
Detta bevisar ju dock bara att jag måste träna, dels för att orka mer, och sen för att bli smalare och mer fit. Men JAG ORKAR INTE. Jag är en lat människa. Det bästa för mig skulle vara om jag kunde bli supersmal och skitsnygg när jag bara satt på soffan och såg på mina älskade serier. Då skulle jag må bra.
Tro om man kanske ska testa barbiedrogen? Bli lite brunare och smalare?
Nu tänker jag ju aldrig göra detta, men det skulle vara himla bekvämt.
Jag vet att det är jätte många som gillar min kropp som den är osvosvosv, men alla måste ändå erkänna att jag skulle vara så jävla mycket snyggare om jag var smal och vältränad. Just nu är jag ju bara en kort, tjock klump som springer omkring på gatorna.
Och alla killar som påstår sig älska min kropp, dom är sånna jävla falska personer så det finns inte! Jag menar hallå, om ni nu älskar min kropp, och ni tycker att jag är en underbar människa, varför väljer ni då den smala tjejen utan personlighet?
Skrämmer jag verkligen bort alla killar i min närhet? Är det verkligen det jag gör? Är det därför P väljer att inte svara på min vänförfrågan samt mitt meddelande till honom?
Haha! Nu låter jag ju galen och som en stalker, men jag har bara skickat ett meddelande till honom för att berömma han och hans band, och då tycker jag faktiskt att det är artigt och skriva tack åtminstone, och vill han inte skriva nå mer än just tack så behöver han ju inte göra det. Men ett tack skulle vara artigast iaf.
Aja, nu har jag fått ur mig tjockisfrustrationer samt "kill-problemen"......
Orkar fan inte med det här nå mer.
You've got the words to change a nation, but you're biting your toung..
Julklappar.. Vad kan man önska sig.. När man kommer till dessa funderingar och kommer fram till svar som; En ny telefonladdare, underställ, täckbyxor... Det är då man inser att man börjar bli vuxen.
Det är även massa andra saker nu som gör så jag blir tvingad att inse att jag är inget barn längre.. Jag är en vuxen. Jag fyller ju för fan 20 om 3-4 månader. Denna stress om att man måste bli vuxen, skaffa ett jobb, skaffa en högre utbildning, skaffa lägenhet.. Den är så sann så det inte finns ord till att förklara det. Jag ska söka ett jobb nu till veckan och hoppas att det går vägen. Jag ska ta itu med den här jävla matten och få MVG i den, för inget annat duger! Jag ska bli vuxen. Fast än jag inte vill och det går emot alla mina kroppsliga instinkter. Men det är något alla måste göra.
Jag ska hitta en lägenhet och flytta hemifrån. Fast om jag får detta jobbet så ska jag nog flytta in med R för att ta bort lite av hans plågor.
Jag vill vara vuxen. Jag vill ha ett jobb. Jag vill ha ett hem, en man och barn. Men jag vill inte vandra vägen för att få det. Inte än ialla fall.
Motsägelsefullt? Tell me 'bout it. Jag kan vara så oerhört motsägelsefull när jag vill så det är inte klokt.
Jag skulle vilja gå i skolan igen, fast än den största befrielsen någonsin var när jag besökte min gamla skola och kände känslan att "här går inte jag längre.. Fan va skönt." så kände jag ändå en känsla av avund till de elever som fortfarande går där.
Jag vill vara som dom. Jag vill gå i skolan.
Men när jag gick i skolan gick tankarna åt helt andra håll. Då gick tankesättet;
Jag vill inte vara här. Jag vill ha ett jobb. Jag vill vara vuxen.
Och här är jag nu. I ett jävla mellanting.
Och inte finns det en enda jävla människa som hjälper mig heller.
This sucks.
Over and out.
Men aldrig, aldrig att jag tänker låta nånting ont hända dig, jag håller dig hårt.
Idag har jag varit i övik på sjukhuset hos hörcentralen och gjort en massa tester. Så nu äntligen kanske dom kommer komma på varför jag är döv. Jag har ju liksom bara väntat nästan 10 år......
Men men.. ja.. Vad ska jag skriva egentligen? Jag har ju fått ett rätt tråkigt liv sedan det har löst sig för mig med killar osv.. haha.. No drama = no fun to wright about.
Jag orkar inte ens tänka på killar nu.. Förut så var det alltid att kompisarna frågade ifall jag hade hittat någon ny direkt efter att jag hade släppt den ena, och svaret vart nästan alltid; "asså ja.. Den här killen är ju superfin, och skitsnygg.. Så han skulle jag vilja börja prata med.."
Och nu är det liksom att visst jag tycker att killar är snygga, men sen är det inte mer än det.. Och jag har börjat kommit över hela den här grejen med att gå på krogen också, så att hitta en kille på det sättet är ju "out of the question".. Nog för att det sättet aldrig funkar ändå, men iaf..
Jag har dock suttit ikväll och kollat på bröllopsklänningar, och hittat en sida som har DISNEYINSPIRERADE bröllopsklänningar.. Känns som att det är därifrån jag ska köpa min! Men det var faktiskt fina klänningar, det var ju liksom inte exakt som klänningarna i filmerna, utan bara liknande på vissa sätt.
Men jag har hittat så många fina som jag vill ha.. Så det är lite jobbigt.. Men som pappa har sagt; Bäst jag hittar karl först. Lite svårt bara när jag har börjat blivit anti-män...
Menmen.. Nu ska jag äta en chokladboll, sedan sova. Godnatt.
Imorgon blir det arbetsförnedringens-jobbmässa....
Oh, I wanna dance with somebody.. I wanna feel the heat with somebody!
Nu kände jag för att skriva ett inlägg på bloggen.. För det kändes som att det var ett tag sedan och jag tänkte att min ensamma läsare kanske vill ha något att läsa om.
Det har faktiskt inte hänt något speciellt vad jag kan komma på sedan sista inlägget.. Mitt liv har varit dramafritt och lugnt ett bra tag nu och det tackar jag så hemskt mycket för.
Jag har hunnit varit ner till Uppsala och hälsat på min syster i förra veckan, och det var riktigt mysigt! Jag hade inte tänkt på hur mycket jag hade saknat henne och alla de där nere. Så det var skönt att åka ner och bara ta en semester för mig själv och prata med alla dem om allt här hemma och få en annan vinkel på saker.
Jag vart även erbjuden att flytta ner dit till dem, men jag är ännu inte säker på hur jag vill göra.
Jag tror att jag vill nog bo kvar här uppe ett tag till, och funder, känna efter och kanske i sådana fall flytta ner till sommarn/hösten..
Men jag är ju samtidigt sugen på att flytta till Stockholm, och där har jag ju i stortsett gratis boende, istället för 7000 exlusive el... Men jag vet inte än.. Jag funderar..
Och annat så har det nog inte hänt någonting.. Jag är förnuvarandet singel, och ja.. Det har jag väl varit ett bra tag iofs, men ändå!
Men en fråga har jag ändå till er(dig).. Får man ha skadeglädje då ett ex gör slut med sin flickvän? A gjorde nämligen en ändring på facebook-statusen till Singel.. Och eftersom han "gjorde slut" på ett sådant fult sätt så undrar jag om det är rätt av mig att känna skadeglädje? Och nästan hoppas att han ska komma fram till mig på krogen nästa gång jag är ute i Härnösand bara flr att jag ska kunna säga nej till honom.. Är det jätte fel av mig?
Men annars så finns det faktiskt ingen kille som har fångat mitt intresse ännu.. Och det må jag säga är riktigt skönt! Jag kan fokusera på mig istället för på en kille som kanske inte ens är värd det i slutändan. Så det är riktigt skönt att bara vara jag, och bara ha mig och mina vänner att fokusera på. För de förstår ändå att jag tycker om dem utan att jag behöver visa det konstant. Och det tycker jag om.
Jag antar att jag mår riktigt bra nu faktiskt, och det är skönt. För så här bra har jag inte mått på länge. Och jag funderar faktiskt på att söka jobb inne i Härnösand för att flytta in hos min morbror, för det skulle nog vara skönt för både mig och honom.
Jag skulle komma bort hemifrån, men inte långt nog för att få hemlängtan, och han skulle slippa känna press på pengar.. För då skulle det vara två inkomster i den lägenheten.
Men nu ska jag nog sluta babbla om allt och inget och se på en film istället.
Godnatt, sov gott och jag ska försöka skriva mer ofta.
So I lay my head back down. And I lift my hands and pray, to be only yours. I pray, to be only yours.
Jag behöver ett ställe att säga alla saker jag är för rädd för att säga. Alla saker jag är rädd att någon ska ta på fel sätt.
Men hittills har jag inte hittat något sådant ställe. Här kan man inte säga allt man vill, det finns alltid risken att fel person snubblar in och ser något som dom tolkar fel.. På Twitter går det inte. För få ord, för många som har fel "öron" för att lyssna på ett lätt sätt. På Facebook vill jag inte. Där är det bara pinsamt om man skriver ur sig sådana saker. Och en dagbok går inte heller. Finns alltid någon nyfiken jävel som hittar den och läser.
Men jag ska hitta min fristad. Jag ska hitta mitt ställe. Jag ska hitta stället där jag kan låta mina ord flyta fritt.
Godnatt.
Murder for freedom, the stab in the back. Women and children, a cowards attack!
BLIR GAAAAAALEN!! Är ute och kollar på bloggar, och snubblar in på kissies för första gången på en evighet och kikar runt, och kommer till ett inlägg där hon tar upp din bh-strl.. och hur hon har den storleken vet jag inte.. Hon skriver iaf att hon har strl 65E.. vilket jag tycker verkar absurt eftersom jag har 65H och jag har inte större än henne... eller verkar mina bara mindre för att hon är super-skinny??
iaf, det är inte det som gör mig galen, utan det är det att jag såg att dom hade skrivit sidan där hon hade hittat sina bhar och jag tänkte att jag skulle kika runt lite om jag hittar någon, och då setr jag en bild som gör mig galen!!
nu funkar det inte att ladda upp den.. men den var iaf på en kvinna som har kroteskt stora bröst, och under bilden står det: Denna finns i storlekar upp till H.
JAG FÅR DAMP!
jag har H, men inte fan har jag så stora pattar! kan dom inte hitta en vettig kvinna som har den storleken istället för att välja en med fucking Ö-kupa, bara för att det ska se större ut?? FÅR DAMP!!
aja.. nu vet ni vad som störde mig ikväll.. jag är nog lite lättretlig idag.. vet inte varför.. men aja.
godnatt.. eller nått..
Men jag behöver dig, kom hit och rör om nu! Jag behöver nått att skriva om..
ja.. be carefull what you wish for.
jag har vid många tillfällen suttit och sjungit till denna Melissa Horn låt.
Jag saknar dig mindre och mindre.. Antar att jag inte vetat hur sann den var för mig förrns nu. Jag har alltid hoppats på att jag ska sakna dig mindre och mindre, och nu har det äntligen hänt, men då är det ju då som du äntligen kommer på/tar dig mod att berätta att du är kär i mig. Jävla bajshög!
Du hade ingen rätt att göra så. Att komma och röra om i mitt liv.
Jag tror att jag önskade det i hemlighet dock.. Men då visste jag inte vad jag ville. Då visste jag bara att jag ville ha dig. Och det var inte rätt.. För nu när jag tänker på dig och mig så ger jag migsjälv ett svar som är en axelryckning. Och det om nått säger att då ska det inte vara såhär.
Du är för sen. Du är orättvis och egoistisk. Du har redan fått för många chanser, och jag har inga fler chanser att ge. Tyvärr.
Och pga detta och så mycket annat, när vet man om man är tillräckligt hel och modig för att kasta sig in i leken igen? Jag är för sårad, krossad och nedbruten för att våga försöka igen.
De killar jag har gillat det senaste året har visat sig varit duchebags. (Okej, nu låter det som att det var 100 st, men det var bara 2 st.)
J, han väntade 8 månader att säga hur han kände.. 8 månader efter att vi slutade umgås/prata.
A, han sa att det gick för fort och att han inte var redo, men valde ist att offentliggöra ett förhållande med en annan tjej ca 3 veckor efter att vi sagt hejdå.
Det är pga dessa "karlar" som jag kastade mig in i armarna på två kassa onenightstands.. Två katastrofala ligg. Men dom kan jag ju gå in på lite senare.
Min fråga i dagens inlägg är:
När vågar man vara kär igen? När vågar man visa känslor? När vågar man säga; Jag tycker du är snygg. till någon?
handlar det om timmar, dagar, månader, eller tillochmed år?
Jag gillar inte denna känsla. Inte alls.
Godnatt.
Oh, mama,mama,mama i just shot a man down!
Jag vill kunna säga saker till dig som jag inte vill att någon annan ska veta. Jag vill att du ställer frågor som ingen annan ställer.
Men det kommer nog inte bli så. För det spelar ingen roll vad jag skriver, vad jag frågar eller hur jag gör, så blir jag alltid för mycket.
Alla mina dras ifrån mig känns det som. Min Ida far till Paris för att jobba, min älskade farfar gick bort för snart en vecka sedan, min padda jobbar bara eller är med Carro, Carro jobbar bara eller är med paddan, min syster är nere i Uppsala från och med imorn och pömsi och Ry, ja dom kommer befinna sig på okänd mark från och med torsdag.
Inte har jag något jobb heller, och mamma är värre än vanligt.
Jag måste flytta. Komma iväg. Göra någonting vettigt. Fly landet, bli kär, göra något galet. Bara vara.
Jag måste hitta mig.
å jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag..
varför saknar man alltid dom man vill glömma?..
man försöker intala sigsjälv att man saknar dom mindre och mindre,
att man förr eller senare glömmer dom..
men sanningen är nog att man aldrig glömmer en kärlek.
har man utvecklat känslor för denne så är det svårt att släppa taget..
under ett år har jag haft två förälskelser.
eller.. en kärlek och en förälskelse.
vissa skulle säga att jag har haft tur, medans jag nog skulle vilja kalla det otur.
jag har HAFT.. det är ett ord jag inte tycker om.. haft.. det är ett ord som bevisar att det är över..
hade det varit så att jag hade kunnat behålla nån av dom där två förälskelserna, då hade jag ansett att jag har tur.
men vilken vettig människa räknar det som tur att bli så pass sårad så man fortfarande gråter över det?
men nu ska jag sluta vara bitter, och torka tårarna, för om 4 dagar drar jag och mamma till Bali. ses.
where did we go wrong? where did things get out of controll?
hahah pluggapluggaplugga... detta är inte okej.
jag hatar denna helg.. och jag hatar allt som har med studenten att göra nu..
man ska fixa kläder, smink, skor, och vara färdig med allt som har med skolan att göra.. för att inte börja prata all jävla alkohol man måste konsumera.. jävla baaaaaaaaaaaaajs!
orkar inte detta.. hejdå.
