gamletokigemaurice

Jag förstör alltid för migsjälv. 

 

Imorgon är en viktig dag, och jag ska klara den. Jag måste klara den. På alla sätt och vis. 

 

 

 

Alla personer som jag satt mig emot, och sagt att dom har fel. Kan dessa i själva verket ha rätt?

Jag måste skärpa mig, det vet jag. Men det är svårt. 

Sätter jag stopp för mig själv? 

 

Kan jag ha kastat iväg den person som det var menat att jag skulle spendera livet med? Det är den enda personen som jag kan komma på just nu som faktiskt tyckte om mig för mig och inte min kropp.. Och jag kastade iväg honom som en handske... Visst han förtjänade det lite.. Men gjorde jag rätt val?

Det har gått ett år sedan jag gjorde slut med honom.. Det är inte många som vet om detta, men jag saknar honom fortfarande. Inte jämt, inte varje dag. Men han dyker liksom alltid upp i tankarna.. 

Det har gått 6 månader sedan jag pratade med honom senast, och det har hänt så mycket i mitt liv detta halv år så jag har velat ringa honom och berätta allt.. Men tanken att det är orättvist mot honom slår mig hela tiden. 

 

Jag vet inte vad jag ska göra. 

 

Jag vill flytta. Jag vill försvinna. Jag vill vara kär igen. 

 

Det känns inte ens som migsjälv när jag inte kan prata om en kille hela tiden. Det känns inte som jag när jag inte är förälskad/kär och pratar stup i kvarten om en kille..... 

Men antar att allt handlar om att växa upp och att bli vuxen.. 

 

fuckfuckfuckfuck........