gamletokigemaurice

Att bryta ihop är ingenting jag rekomenderar.

I år är det 2 år sedan många personer rycktes ifrån mig. Det sägs att olyckan alltid kommer i tre, och det året stämde det verkligen för mig.
Först i april så drogs min farmor iväg från mig, i maj så var det en av mina närmsta vänner Douglas som gick bort, och i augusti så var det min barndomskärlek Jonathan som dog. Detta var tre personer jag inte var redo att tappa. Men farmor var jag ju ändå beredd på, hon var ju faktiskt gammal och sjuk. Men Dogge och Jonte, båda var unga och friska. Det var inte meningen att dom skulle försvinna ifrån mig.
Jag har insett nu att personer behöver inte dö för att ryckas ifrån dig. Dom kan välja av egen fri vilja att sluta prata med dig, och fast än du längtar som bara den att prata med denne person, så vet du inte vad du ska säga.

Att bryta ihop är inget jag rekomenderar.
Att bryta ihop i ensamhet två dagar i sträck är inte heller något jag rekomenderar.

Att bråka med en av dina närmsta, det är något jag starkt avråder ifrån. Du vet aldrig vart den konstiga twisten kommer.
Jag vet inte vad jag har gjort fel, men som det är nu så kommer nog inte min syster på min student, och hon är den som jag verkligen vill ha där.

Jag hade en konsert igår, och den enda personen som jag verkligen ville ringa till och berätta hur bra det gick, var min syster. Men hon svarade inte ens i telefonen när jag försökte.
Min syster avvisar mig och jag vet inte ens vad jag har gjort fel.

Detta är en smärta som inte ens går att förklara. Och när man samtidigt läser på Facebook, om två syskon som älskar varandra så mycket, och lägger upp bilder på varandra, då blir jag avundsjuk.
När jag samtidigt ser att min syster lägger upp bilder på hennes "syskon" där nere, då brister mitt hjärta till den punkten att jag inte vet vad jag ska göra. Det gör för ont att gråta hela tiden, men det gör även för ont att le hela tiden.
Jag har varit påväg flera gånger att övergå till "gamla vanliga sätt", men det är en vinst hon inte ska få!

Nu ska jag försöka torka tårarna och sova. Hoppas på en bättre morgondag.





Where did we go wrong? When did things get out of control?

Vänd aldrig ryggen till, för det finns alltid nån som står där med ett vasst föremål och bara väntar på att få trycka fast det i din rygg.
Varför känner killar att dom måste komma med en massa ursäkter om olika saker ist för att bara säga rätt ut vad det är som dom vill?
Det är inte svårt att säga: jag har tappat intresset, jag har hittat en annan eller du var bara en kul grej. Det är bättre att vara ärlig och säga det än att ljuga och säga: det vart lite för seriöst lite för snabbt och då vart det lite panik från min sida.
För att sedan hitta en annan som han blir tillsammans med på kortare tid än vad vi höll på?! Falsk är vad du är min kära lilla A. Det är värre att säga sådär än att vara ärlig. Jag vet att du träffade henne då du och jag höll på, och det var i samband med det som du drog dig undan från mig. Det är inte svårt att lägga ihop 1+1.. men det är fel att du ljuger för mig.

Nu låter jag så himla bitter och det vet jag, men det enda jag begär är att folk är ärlig mot mig och inte spelar spel.
Så var ärlig, säg vad du tycker, tänker och känner. Och för gudsskull, ljug inte!

Menmen, back in the saddle as they say! Nu ska mysan få ha kul!




Always look behind your back if the person standing behind you is there to catch you or stab you.

Varför kan inte livet vara som en film? Tänk va allt skulle vara lättare då. Allt. Skola, jobb, vänner men främst av allt, kärleken. Skulle mitt liv vara som en film så skulle jag nog välja Dear John, the wedding date, eller letters to juliette.. Någon romantisk film..
Men jag tror att eftersom det inte är som en film så växer vi. Vi växer och blir starkare som personer.
Sen så undrar jag vart killarna som John i Dear John finns? Det är väl klart som fan att man stressar fram saker när det tar dom två veckor för att vara störtkära?

Movies screws me up.

Nu ska jag skriva ett tal.