gamletokigemaurice

Jag förstör alltid för migsjälv. 

 

Imorgon är en viktig dag, och jag ska klara den. Jag måste klara den. På alla sätt och vis. 

 

 

 

Alla personer som jag satt mig emot, och sagt att dom har fel. Kan dessa i själva verket ha rätt?

Jag måste skärpa mig, det vet jag. Men det är svårt. 

Sätter jag stopp för mig själv? 

 

Kan jag ha kastat iväg den person som det var menat att jag skulle spendera livet med? Det är den enda personen som jag kan komma på just nu som faktiskt tyckte om mig för mig och inte min kropp.. Och jag kastade iväg honom som en handske... Visst han förtjänade det lite.. Men gjorde jag rätt val?

Det har gått ett år sedan jag gjorde slut med honom.. Det är inte många som vet om detta, men jag saknar honom fortfarande. Inte jämt, inte varje dag. Men han dyker liksom alltid upp i tankarna.. 

Det har gått 6 månader sedan jag pratade med honom senast, och det har hänt så mycket i mitt liv detta halv år så jag har velat ringa honom och berätta allt.. Men tanken att det är orättvist mot honom slår mig hela tiden. 

 

Jag vet inte vad jag ska göra. 

 

Jag vill flytta. Jag vill försvinna. Jag vill vara kär igen. 

 

Det känns inte ens som migsjälv när jag inte kan prata om en kille hela tiden. Det känns inte som jag när jag inte är förälskad/kär och pratar stup i kvarten om en kille..... 

Men antar att allt handlar om att växa upp och att bli vuxen.. 

 

fuckfuckfuckfuck........

I våras fick jag för mig att jag ville bli advokat. En dröm som jag har haft sedan jag var ca 4 år gammal, visst, men i våras fick jag för mig att göra den till sanning. Vilket innebar att jag var tvungen att plugga upp vissa betyg på komvux efter gymnasiet. Däribland fanns matematik, både A & B, eller ja, 1b & 2b som dom nu så fint heter. 

Jag börjar nu ångra mitt val lite lätt och inser att detta inte är en lätt väg att vandra. 

Jag är tyvärr inte bra på matte, jag har inte lätt för matte, jag tycker inte om matte och jag får damp när jag försöker räkna matte. 

 

Jag vill jätte gärna bli advokat, jag bara önskar att det fanns på något sätt att jag kunde skippa mattedelarna och bara dyka rakt in på en juristlinje.. 

Jag vet att det inte finns några genvägar, riktigt så naiv är jag inte. Men man kan ju drömma ibland iaf.. 

 

Och inte nog med att jag inte är så väldigt bra på matte, jag har aldrig gjort matte b-kursen. Den hoppade jag, medans resten av min klass gjorde både A, B & C. Jag ångrar mig grymt jävla mycket. Och varför ansträngde jag mig inte mer i skolan för att få MVG i matte A åtminstone? Hade jag gjort det hade det varit en kurs mindre som jag är tvungen att plugga upp nu. Och hade jag gjort det hade jag sluppit denna jävla mattekurs, som förövrigt är en blandning mellan A&B... Vilket är riktigt jobbigt med tanke på att jag fick kämpa som tusan med A i skolan... Fast det hade ju mer att göra med min jävla sepelärare som jag hade. Men ändå. 

 

Jag vill bara spy på uppgifterna jag sitter och tittar på.. Och inte nog med det, jag gör dom över datorn, jag fattar inte ett dyft och jag har inte fått min mattebok än.. Så jag sitter liksom och gissar mig till vad jag ska göra. 

 

 

AAAAAAAAAAAAAAAH!

 

Jag har bara lust att skrika rakt ut. 

 

Jag har två vänner som håller på att plugga juridik just nu, så jag måste ta kontakt med dom och se hur det är som, och bara kolla läget för att se om detta verkligen är något jag vill, eller om jag vill utbilda mig till något annat. Jag menar, jag har ju alltid haft minst femtioelva olika drömmar pågående i mitt huvud samtidigt.. Så är detta verkligen något jag vill, eller vill jag det mest för att pappa och dom är stolta över mig och tycker att det är bra att jag vill något riktigt med mitt liv? Eller har det med pengarna att göra? 

 

Varför kom jag inte på detta i års.9 för? Då hade jag ju planerat bättre inför gymnasiet. Jag hade valt en annan linje, jag hade förmodligen lagt ner mer krut på skolan, och allt hade varit lite lättare. 

 

fanfanfanfanfan! 

 

nu har jag klagat ur mig nog. 

Peace.

Jag tror jag är för lat för att träna.. För mig ska det vara lätt att göra, men samtidigt medföra ett jävla resultat. Det är flera gånger att jag har gett mig fanpå att jag ska bli smal, jag ska träna och bli fit minsann.. Blir det någonsin så? Nej. Jag är lika tjock som alltid. 

Jag försöker övertala mig och alla andra att jag trivs med att se ut såhär.. Men det är en fet lögn jag måste få mig själv att tro på eftersom jag är för jävla lat för att röra mitt feta arsle....

Idag tränade jag lite grann.. Men jag tror att det är för att jag inte orkar nå mycket, som jag ger mig fan på att jag inte klarar av det. 

Jag körde en kvart på crosstrainern, ca 40 situps, 20 armhävningar, 20 rygglyft, 10 utfall och plankan i ca 2 min, och höll på att dö efter! Jag skojar inte! Jag låg helt utslagen på golvet i typ 5 min.. 

Detta bevisar ju dock bara att jag måste träna, dels för att orka mer, och sen för att bli smalare och mer fit. Men JAG ORKAR INTE. Jag är en lat människa. Det bästa för mig skulle vara om jag kunde bli supersmal och skitsnygg när jag bara satt på soffan och såg på mina älskade serier. Då skulle jag må bra. 

 

Tro om man kanske ska testa barbiedrogen? Bli lite brunare och smalare? 

Nu tänker jag ju aldrig göra detta, men det skulle vara himla bekvämt. 

 

Jag vet att det är jätte många som gillar min kropp som den är osvosvosv, men alla måste ändå erkänna att jag skulle vara så jävla mycket snyggare om jag var smal och vältränad. Just nu är jag ju bara en kort, tjock klump som springer omkring på gatorna. 

Och alla killar som påstår sig älska min kropp, dom är sånna jävla falska personer så det finns inte! Jag menar hallå, om ni nu älskar min kropp, och ni tycker att jag är en underbar människa, varför väljer ni då den smala tjejen utan personlighet? 

Skrämmer jag verkligen bort alla killar i min närhet? Är det verkligen det jag gör? Är det därför P väljer att inte svara på min vänförfrågan samt mitt meddelande till honom? 

Haha! Nu låter jag ju galen och som en stalker, men jag har bara skickat ett meddelande till honom för att berömma han och hans band, och då tycker jag faktiskt att det är artigt och skriva tack åtminstone, och vill han inte skriva nå mer än just tack så behöver han ju inte göra det. Men ett tack skulle vara artigast iaf. 

 

Aja, nu har jag fått ur mig tjockisfrustrationer samt "kill-problemen"...... 

 

Orkar fan inte med det här nå mer.