gamletokigemaurice

Jag fick inspiration av Carrie i sex and the city att skriva lite, men nu när jag kliver in på bloggen så "POOF", försvann allt. All inspiration, alla rader jag hade tänkt skriva. Så jag får väl nöja mig med ett Hej följt av ett Hejdå ;)

 

Puss bitches!

Jag har ofta hört termen maskrosbarn utan att reflektera över att jag faktiskt är ett. Jag har alltid nöjt mig med att vara ett semi-curling barn, men att jag nu även ska vara maskrosbarn, det vart lite lustigt. 

För er som inte vet om termen maskrosbarn så är det barn/ungdommar som har föräldrar som missbrukar. Det kan vara antingen droger, alkohol eller nått annat. 

Jag har ju en mamma som är alkoholist, det har jag ju skrivit om förr, och jag har även fler i min närhet som är alkoholister och missbrukare, och det är något som jag vant mig vid, och försökt fått hjälp med. 

Men något som gör mig förbannad är att alla tror att bara för att man blir 20 och vuxen så blir man helt plötsligt kvitt sina problem. Jag var på ungdomsmottagningen idag och där i väntrummet vet jag inte hur många olika broschyrer det fanns om såkallade maskrosbarn, och broschyrer där det stod: "Har du en förälder eller någon annan i din närhet som dricker för mycket eller tar droger? Då kan du som är 13-18 vända dig hit!" Och det fanns många fler också där åldrarna var 14-19, 12-16 osv.. men efter 19, då har du fått hjälp med dina problem tydligen, för då behöver man ingen professionell hjälp inte. 

Tror dom på fullaste allvar att alla problem man hade innan 19 ska vara som bortblåsta då du fyller 20? Eller tänkte dom att nu är det ändå försent för att hjälpa dig, så du kan lika gärna ta livet av dig, eller lägga dig någonstans och gråta. 

Jag förstår liksom inte grejen? Har man slut problem bara för att man fyller 20 och blir "vuxen"? Ungdomsmottagningen ska vara en plats för alla upp till 25 års ålder, men slutar dom tänka på en då man går förbi 19 eller? 

Ja visst att man kanske kan ta itu med sina problem på ett helt annat sätt då man väl blir vuxen. Men vafan det finns gränser på hur mycket även en "vuxen" människa klarar av. 

Det här var något som irriterade mig fruktansvärt mycket, och jag anser att det inte är okej att tycka att man inte behöver någon hjälp bara för att man är 20 år fyllda. 

 

Nej fyfan säger jag bara. 

 

Jag har gått till kurator och psykolog, och går även hos en ny psykolog nu, så jag har hjälp. Men jag tänker på andra i min ålder som kommer dit och läser på alla dessa broschyrer för att leta efter lite hjälp, tänk om dom inte klarar av att ta saken i egna händer och fixa hjälp? Tänk om dom tänker och känner allt som jag har förklarat här uppe? Tänk om dom inte får någon hjälp, och dom bryts ner så fruktansvärt hemma av alla problem så dom inte ser en annan utväg än typ självmord? Vad ska vi göra då, vem ska hjälpa dom och vart kan dom vända sig? Tydligen så kan dom ju inte vända sig till dessa grupper, eftersom dom slutar ta in "medlemmar" efter att man fyllt 20. 

 

Förjävligt säger jag bara! 

 

Så nu har jag fått ur mig lite ilska, så nu ska jag gå och städa av mig resterande. 

 

 

Puss bitches, och kom ihåg, ingen hjälp efter 20!=D